Spelutveckling då och nu

Snacka om att det har skett saker på spelutvecklingsfronten. I datorernas begynnelse fanns det i stort sett ingen standardisering när det kom till hur program skrevs. Finns en intervju med Al Lowe, mest känd för att egenhändigt ha skapat Leisure Suit Larry, där han berättar att han köpte sin första dator med ett krav från sin fru att han på något sätt fick datorn att löna sig ekonomiskt. Resultatet blev ett antal enkla mer eller mindre helt textbaserade spel. På den tiden krävdes det inte så mycket för att slå sig in i branschen.

Ytterligare exempel på detta är den uppsjö av spel som lanserades av privatpersoner till Commodore 64. Det var inte ovanligt att, främst unga, personer skrev spel på sin fritid och sedan skickade dem till olika spelhus i hopp om att få ett distributionsavtal. Under den perioden var det även ofantligt populärt med poker- och casino spel. Ett smått legendariskt sådant spel är Samantha Fox Strip Poker. Har antagligen förstört sinnet på fler än ett fåtal unga datorentusiaster.

Många är vi som minns det här…

Med tiden kom kraven att bli allt större. När spelen blev tredimensionella behövde man plötsligt kunna relativt komplicerad matematik. Anledningen till detta var att det som skulle visas på skärmen manuellt behövde beräknas och ställas i relation till samtliga vinklar. Den som ville göra ett tredimensionellt spel behövde därmed producera algoritmer som inte bara höll reda på den del av objektet som syntes, utan även hur de delar som inte syntes förhöll sig till varandra.

I och med standardiseringen av verktyg för multimedia, främst genom DirectX och OpenGL, dök det återigen kring slutet av 90-talet upp en period då man faktiskt hade chansen att egenhändigt utveckla konkurrenskraftiga spel. Den blev däremot inte långvarig då det snabbt ställdes högre och högre krav på ljud och grafik. I dagsläget avfärdas i stort sett automatiskt spel som inte håller professionell kvalitet på dessa fronter.

En skiljelinje mellan då- och nutid är Half Life. I och med detta spel så blev det extremt vanligt att skaffa spelmotorer på licens istället för att utveckla dem själva. Half Life använder som bekant en variant av Quakemotorn. De som inte hade råd med denna sortens motorer blev utelämnade till enklare alternativ. Och även om man faktiskt hade råd så fick man ju inte direkt grafik och ljud gratis.

Spelbranschens utveckling har jämförts med Hollywoodifieringen av filmbranschen. Det räcker inte med att bara skapa en film eller ett spel. Man måste även tillföra dragningskraft, senaste tekniken, rätt marknadsföring och så vidare. En kontrast till detta var den korta indiespelvågen. Då kom det väldigt många spännande plattforms- och äventyrsspel. Tyvärr visade de sig inte skapa sådan särskilt stor ekonomisk omsättning. Därför var få villig att investera i denna sortens spel.

Vad vet vi om framtiden för spelbranschen? Ska sanningen fram så vet vi ingenting. Det har visat sig vara en otroligt svår bransch att förutspå. Nu när smartphones och surfplattor har tagit över en stor del av marknaden är det egentligen inte säkert att grafiskt intensiva spel kommer att vara lika populära i framtiden. Däremot är det ett problem att det ofta kostar pengar att utveckla för många portabla enheter.

Nya Mini “Classic” NES

Det gör att det fortfarande bara är redan etablerade utvecklare som faktiskt har de ekonomiska resurserna som krävs för att lansera saker på marknaden. Vi får nog acceptera att den tid då vem som helst kunde etablera sig som spelutvecklare är förbi för länge sedan. Turligt nog går det fortfarande att uppleva de klassiska spelen med hjälp av emulatorer och de olika remakes som regelbundet dyker upp. Ta förresten en titt på den nya miniversionen av NES, som är helt fantastisk.

 

Grafik, design och Linux

Länge var Photoshop associerat med grafikhantering på datorer. Då detta program uteslutande lanserades för Windows kunde användare av andra operativsystem inte dra nytta av dess kvalitet när det kom till att hantera grafik. Sedan dess har många olika bildredigerare av varierad kvalitet utvecklats särskilt för Linux. Här kommer vi att titta närmare på några av de mest kända. Vissa av dem har särskilda funktioner som kan göra dem unikt oumbärliga.

Gimp

Gimp var det första program som på allvar kom att konkurrera med Photoshop. Den rasterbaserade grafikeditorn kunde hantera bilder på de flesta sätt och även använda sig av automatiska filter. Då det nu mera utvecklas parallellt för Linux, OS X och Windows har det den stora fördelen att användare inte behöver anpassa sig efter operativsystemets begränsningar. Gränssnittet stödjer en vy baserad på ett enskilt eller ett flertal fönster. Det gör att den som använder sig av en stor skärm i sin bildredigering kan utnyttja flerfönsteralternativet för att simultant arbeta med flera program. Den stora skillnaden mellan Gimp och Photoshop är användargränssnittet. Trots tekniska likheter har Photoshop fortfarande ett större stöd hos yrkesmässiga användare. Det är osäkert om detta beror på gammal vana eller att det annorlunda gränssnittet i Gimp inte passar dem i smaken.

Pinta

Denna grafikeditor är ett mellanting mellan det traditionella och välkända Microsoft Paint och de nya mer moderna editorerna så som Gimp och Photoshop. För den som vill använda datorn för mer avancerad bildredigering är det inget alternativ. Däremot fungerar det mycket bra för vardaglig fotoredigering och bildhantering. Då det inte är särskilt resurskrävande passar det väldigt bra för äldre datorsystem. Något som är väldigt ovanligt bland enklare bildredigerare är att de stödjer lager i bilderna. Då Pinta har stöd för detta blir det därför ett särskilt kraftfullt verktyg när man arbetar med bilder.

CinePaint

CinePaint är utvecklat för att kunna bearbeta bildrutor i film. Det är ett av de få programmen baserade på öppen mjukvara som klarar av detta. Programmet har används professionellt i ett flertal filmer. Bland annat Harry Potter- och Spindelmannen-serien. CinePaint går även att använda som en traditionell bildhanterar men det är inte där dess styrka finns.

Tux Paint

Intressant nog är detta ett ritprogram som orienterar sig till barn. Det är att jämföra med en roligare variant av Microsoft Paint. Trots detta har det många avancerade funktioner vilket gör det till en praktisk vardaglig bildredigerare. Gränssnittet går att anpassa efter användarens nivå. Programmet stödjer även att man tillför automatiskt filter till bilderna. När Asus lanserade sin Eee PC-serie följde detta program med som systemets primära bildredigerare.

UFRaw

Detta program är till för den som uteslutande abetar med RAW-formatet. Detta format är vanligt bland väldigt många professionella kameror. UFRaw fungerar som en fristående bildredigerare men även som ett tillägg till Gimp. När det används fristående fyller programmet främst funktionen att det automatiskt kan bearbeta många bilder efter varandra. Vill man, exempelvis, göra samtliga bilder svartvita så kan programmet ordna det utan att man själv behöver göra något annat än att ställa in hur man vill att bilderna ska bearbetas.

ImageMagick

ImageMagick är känt för att vara den bildredigerare som stödjer flest filformat. Programmet kan läsa över 220 olika sorters bildformat och även spara bilder som de olika formaten. Det gör att programmet är ett oumbärligt verktyg för den som jobbar med bilder från många olika källor. Exempelvis anses vissa filformat vara standard i vissa länder, medan de ses som exotiska i andra. Med hjälp av ImageMagick kan man då bearbeta bilderna utan problem. Som bildredigerare är programmet ganska begränsat. Dess styrka ligger i det mångfacetterade stödet. Därför är det att se mer som en schweizisk armékniv bland bildredigerare, snarare än ett kraftfullt och avancerat program.

digiKam

Detta program är egentligen ingen fristående bildredigerare utan fyller främst funktionen att det hjälper till att organisera bilderna. Har man ett stort bildarkiv kan detta automatiskt organisera dem och möjliggöra att bilderna kategoriseras efter bildtaggar. Det har även stöd för automatisk sortering utifrån ansiktsigenkänning. Att kunna hantera bilderna effektivt kan vara oumbärligt om man har ett stort bildarkiv.

Gaming med Linux

När PC-datorns popularitet exploderade under 1990-talet lanserades de flesta spel endast för operativsystemen MS-DOS och Windows. Om man var Linuxanvändare reducerades man oftast till att sitta för sig själv och spela mystiska homebrews och diverse textbaserade spel. Mycket berodde antagligen på såväl marknadsekonomi som teknisk enkelhet. Då endast ett fåtal använde Linux kan det inte ha ansetts särskilt lönsamt att spendera tid på att lansera spelen för den marknaden. Eftersom MS-DOS gav direktåtkomst till såväl filer som hårdvara var det även ett enkelt system att skapa spel för. När Windows 95 lanserades kom även DirectX vilket var Microsofts API-lösningen för multimedia som under lång tid blev mer eller mindre informell standard för spel.

DirectX var en multimedialösning för ljud och grafik som innebar att programmerare inte behövde uppfinna hjulet på nytt inför varje spel. Ville man att en roterande tredimensionell kub skulle visas på skärmen var det inte svårare än att med ett visst anrop be DirectX att generera kuben. Tidigare var programmerare tvungna att med relativt komplicerad matematik säga åt datorn att på egen hand rita objektet från alla vinklar för att på så sätt uppnå ett motsvarande resultat. Parallellt med DirectX fanns OpenGL. Det var ett motsvarande system baserat på öppen mjukvara. I de flesta moderna Linuxdistributioner fanns stöd OpenGL men i jämförelse med DirectX ansågs det vara resurskrävande och långsamt. Med tiden blev däremot OpenGL bättre och bättre.

Under slutet av 1990-talet minskade DirectX-hegemonin och många spel utvecklades särskilt för OpenGL eller med stöd för båda lösningarna. Bland de mer kända spelen finner vi Quake-serien som uteslutande utvecklades med OpenGL. Intressant nog kom det att lanseras särskilt DirectX-stöd för serien så att de Windowsanvändare som föredrog DirectX inte skulle bli utelämnade.

Nu lanseras många av de större spelserierna med särskilt stöd för Linux. Då den populära Microsoftkonsolen Xbox använder sig av DirectX finns det trots allt fortfarande ett ganska stort incitament för spelutvecklare att endast i andra hand prioritera OpenGL. Ett antal Linuxdistributioner med särskilt inriktning på spel har på senare år lanserats. Det ganska mest kända är SteamOS som inriktar sig på stöd för Valve’s Steam-bibliotek. Användare av denna distribution får därmed per automatik tillgång till ett väldig stort utbud av spel.

Utöver SteamOS finns andra distributioner vars fokus är på mindre kända spel. Dessa är främst ett alternativ för de som gillar den äldre tidens traditionella plattformsspel. Bland dessa distributioner är antagligen Sparky Linux, Play-Linux, Fedora Games Spin och Ubuntu gamepack de mest kända. Många av dessa har även stöd för ett flertal emulatorer vilket kan intressera den som gillar konsolspel.

Linux har inlett en resa mot att bli mer accepterat bland vanliga hemmaanvändare. Att ha utbrett stöd för spel är en viktig del i detta. Än så länge är DirectX en viktig del av spelbranschen. Då DirectX även har den populära konsolen Xbox bakom sig kommer det nog ta lång tid innan OpenGL når en motsvarande ställning. Det innebär tyvärr att Linuxanvändare antagligen inte kommer att kunna ta del av de senaste spelen i samma utsträckning som Windowsanvändare. Men Linux har kommit långt. Det finns ingen anledning att tro att stödet inte kommer att växa.

Linux för vardagligt bruk

En vanligt förekommande kritik mot Linux är att det helt enkelt inte är särskilt praktiskt att använda. Föreställningen är att även de små sakerna kräver omfattande konfiguration. Ljud, grafik och tillbehör sägs inte fungera. Detta ställs i jämförelse till Windows då de flesta saker upplevs fungera så fort man sätter i dem. På senare tid har det utvecklats många distributioner som utan krav på installation av drivrutiner eller särskild konfiguration stödjer de flesta moderna system.

Distributioner som helt enkelt bara fungerar

Det finns ett flertal distributioner som särskilt fokuserar på att ha inbyggt stöd för så många olika datorer och enheter som möjligt. Tanken bakom dessa är att en användare bara ska behöva starta operativsystemet för att kunna använda alla funktioner som datorn har. I Linux begynnelse var det ovanligt att saker fungerade utan krav på manuell konfiguration. Nu har däremot datoranvändare kommit att förvänta sig enkelhet.

Knoppix

Denna distribution har nästan legendarisk status inom Linuxvärlden. Det var den första stora distributionen med utbrett hårdvarustöd och möjlighet att användas utan att behöva installeras på hårddisken. Programvaruutbudet är stort för att se till så att datorn kan användas för samtliga behov. Systemet är även extremt resurssnålt. De minsta kraven för att användas är en gammal 486:a med minst 128 megabyte ram. Det gör att det knappast kommer att vara några problem att använda på moderna system. Knoppix stödjer två gränssnitt: LXDE och KDE. LXDE är det minst resurskrävande av de två. KDE har däremot stöd för 3d-acceleration vilket gör det till en större grafisk upplevelse.

Linux Mint

Detta är ett av de mest populära användarvänliga distributionerna. Det kan användas som LiveCD, LiveUSB eller permanent installation på hårddisk. Det är känt för att ha inbyggt stöd för de flesta grafik- och ljudkort samt de tillägg som krävs för att utan problem kunna surfa på nätet med stöd för, exempelvis, Flash. Operativsystem kommer med många olika gränssnitt: Cinnamon, Mate, Xfce och KDE. Vilket man väljer beror på preferenser och datorkapacitet. Xfce är, till exempel, känt för att vara mest resurskrävande. Linux Mint finns för såväl 32-bitars som 64-bitars datorer.

Ubuntu

Ubuntu är i nuläget den kanske mest kända Linuxdistributionen. På många sätt var det Ubuntu som populariserade Linux bortom server- och IT-världen. Det fungerar som såväl permanent installation som livedistribution. Hårdvarustödet är utbrett och gör att Ubuntu fungerar på i stort sett samtliga nya datorsystem. Det kommer även med ett brett programvarupaket som gör att system direkt går att använda för grafik, ordbehandling, surfa på nätet och så vidare.

Puppy Linux

Denna distribution är ganska unik. Den är gjort för att vara extremt resurseffektiv och är så optimerad att den får plats helt och hållet i RAM-minnet. Detta gör att gränssnittet blir extremt snabbt att använda. Nu för tiden är distributionen däremot inte särskilt unik då den baseras på Ubuntu. Det gör att den som vill ha motsvarande hårdvarustöd men med ett mer permanent system antagligen gör bättre i att välja Ubuntu. Har man däremot ett system med begränsade resurser är Puppy Linux ett praktiskt alternativ. Har man en äldre dator men vill använda nya funktioner är därför detta ett bra alternativ.

Tiny Core Linux

Tiny Core Linux är till för minimalistiska användare. Precis som Puppy Linux kan det användas på riktigt gamla system. Det kräver ännu mindre resurser och är i sitt minsta utförande endast 16 MB stort. Vill man däremot ha ett komplett mjukvaruutbud blir distributionen 106 MB stor. Tiny Core Linux går att använda på i stort sett alla datorer.